personligt

Jag överlevde…

Posted on
Ja så är det verkligen.
Jag överlevde första passet på 
jobbet som självgående, utan min 
skugga Maria som jag haft med mig i åtta veckor.
 
Det är ett stort steg att klara sig själv, eftersom saker och 
ting händer så snabbt på min avdelning.
Patienten som kom efter lunch var det lite plock med
innan vi kunde andas ut och då var jag glad att
jag blev avlöst av kvällspersonalen, så jag slapp ta allt ansvar
själv, men allt löste sig väldigt bra efter en stund.
Men lite förvirrad och spänd var jag allt, för när jag frågade vem som skulle 
lösa av oss, fick jag svaret att det nog var Maria, som jag gått med i åtta veckor,
och jag svarade -Maria, vem är det?
Ja herrejösses, så snurrigt det kan bli..
 
 
 
 
 
 
 
Eftersom jag arbetar med hjärtpatienter, som blivit opererade av olika
anledningar och de flesta har någon hjärtåkomma i bagaget,
så vet jag att högt blodtryck inte är bra att gå med och inte höga
blodfetter heller.
De andra kardinalsymtomen för att lättare få besvär från hjärtat är
diabetes, övervikt, rökning och ärftlighet.
 
Men oftast ses faktiskt högt blodtryck som en stor orsak.
 
 
 
 
Nu har jag medicinerats för högt blodtryck ett par år, vilket också medförde förutom
att blodtrycket gick ner också att min migrän försvann.
Så antingen hade jag migrän för att jag hade så högt blodtryck eller
så var det en biverkan på tabletten som gjorde att migränen försvann.
Så det känns helt ok, för jag led verkligen av min hemska migrän,
så den saknar jag verkligen inte.
 
Men att jag nu fått högt kolesterol och lite andra andfåddhetsbesvär,
gör mig inte direkt glad. Så imorgon skall jag till doktorn,
för en undersökning och planering vad det kan vara och hur 
vi går vidare med allt. 
Det är sådant här som bevisar att man inte är ung längre,
och det blir viktigare att måna om sin hälsa.
 
Hur tänker ni ang ålder och hälsa?
 
Kram Helena
 
 

Ego tid!

Hej hej!
 
Jag brukar inte vara den som letar efter
att få egentid, tänker att den tiden kommer,
såsmånigom.
Men nu under en vecka inser jag att jag haft massor
av egentid med en massa ego boost.
Jag har varit hos frissan, gjort ögonfransar,
varit på hälsoundersökning, spraytanat mig mm.
Allt på en gång kan man säga.
 
 
Lite egolyx som gör att jag känner mig lite fräschare.
Brukar känna mig rätt blek och ofräsch just i Febr och Mars.
 
 
 
 
Var tvungen att ta med denna bild på lillsnuppan när hon var tvungen att smaka 
på Doris ben…..
 
Ikväll står det jobb på schemat.
Sedan tredagarsledig.
 
Kram Helena

Något alla borde ta ställning till!!

Hej hej!
 
Nu ska jag ta upp något otroligt viktigt!
 
Om ni skulle råka ut för en alvarlig sjukdom,
så alvarlig att ni skulle behöva ett nytt organ,
exempelvis njurar, lever, hjärta, hornhinna,
lungor mm, skulle ni vilja ha ett nytt organ i er kropp
för att kunna fortsätta leva?
 
Tror nästan alla skulle svara ja på den frågan.
 
Nästa fråga som egentligen är ännu viktigare är,
kan ni tänka er att donera ett organ?
Inte lika enkelt för alla att ta ställning till, fast det borde det.
Kan man tänka sig att ta emot ett, borde det vara lika enkelt 
att ge ett, kan man tycka, men så ser det inte ut idag.
 
Trots stora kampanjer är det inte många som registrerat vad man vill
Tror det beror på att det är svårt att prata om, eller det händer inte mig osv.
 
Men tyvärr händer det.
Om någon råkar ut för en olycka och personen 
går inte att rädda, på grund av att hjärnan
har förlorat så mycket syre att den är död, men kroppen lever.
Då kollar man alltid om personen utalat någon önskan via
donationsregistret. Har den inte det, går frågan över till anhöriga
som får ta det svåra beslutet att bestämma om 
hen skall få donera eller inte.
 
 
 
 
Tänk själv att din andra hälft råkat ut för en olycka och du får frågan om 
du vill donera din älskades organ eller ännu värre dina barns organ,
för att någon annan skall få leva. 
Inte ett beslut man överhuvudetaget vill ta mitt i chocken.
 
Därför är det så himla viktigt att prata om detta
och ännu bättre att registrera vad man vill
 
 
Har ni tagit ställning?
Är detta viktigt för er?
 
Kram Helena

Känner sorg.

Hej på er!
Idag var det sista gången som jag träffade min psykolog.
Hon ska sluta jobba för hon ska
ha barn om en månad.
Hon har varit mitt stora stöd i 
min process som utmattad.
Jag är ju vetenskapligt skolad och vill ha 
bevis och vetenskap bakom allt.
Jag har därför haft svårt att ta till mig att jag skulle vara
utmattad.
Har försökt hitta en massa andra orsaker till att jag inte
fungerat som jag ska, som ex Hypotyreos, B, D-vitaminbrist, Järnbrist
ADD,  Fibromyalgi, Klimakteriet mm
Men min psykolog och läkare säger efter att ha tagit ett
dussintal prover på mig att jag måste lita på dom, det är utmattningssyndrom jag lider av
och jag måste själv förstå att det är så och acceptera att jag inte kan leva som jag gjort.
Jag måste begränsa mig, inte få för många stimuli per dag, jag måste lära mig att säga Nej
fast kroppen så gärna vill säga ja.
Eftersom jag har rätt grava symtom så säger läkarna att det kommer ta tid för mig att bli 
återställd. 
Men det viktigaste för mig är att lära mig leva på ett nytt sätt, be lite mer om hjälp,
inte utsätta mig för saker som påverkar mig för mycket negativt
 (det tar för mycket energi just nu) och energi behöver jag ha till mina dagliga bestyr.
Kanske inte alltid vara den glada Helena som jag lärt mig sedan barnsben att man ska visa utåt
Jag tycker det är jättesvårt att acceptera att det är så här och vill gärna luta mig
mot forskningsresultat, vilket dom snällt stuckit under näsan på mig och verkligen förklarat 
vad som händer vid utmattning och jag får nog inse att de har rätt.
Jag vet att många av er undrar varför jag alltid ser så pigg och glad ut och varför jag bloggar mitt i allt detta. 
Det är  helt enkelt för att jag är upplärd att alltid visa ett trevligt yttre med ett leende på läpparna och aldrig vara otrevlig mot någon.
Bloggandet ger mig så mycket positivt och jag mår så bra av att få uttrycka mig genom bilder och få utlopp för det jag tycker är kul som foto, mode och inredning. 
Min psykolog tycker det är helt ok så länge jag inte sitter vid datorn hela dagarna,
utan begränsar mig till en stund på 
förmiddagen och en på kvällen. 
Så det är så jag gör nuförtiden, förr kunde jag sitta timtal vid datorn,
 men det gör jag inte längre. 
Jag gör sådant som är snällt mot mig.
Idag var sista gången hos min psykolog. Vi kramade varann länge
och hon har gett mig så mycket tips och vägledning hon bara kan.
Eftersom jag inget minns så har jag allt väl nedskrivet för att kunna titta på
och ta till vid olika tillfällen när jag kan behöva vägledning.
Just nu känner jag sorg och en skörhet, men hon har peppat mig att det ska gå bra,
så jag får lita på det.
Men idag är jag lite nere och det får jag vara.
Kram på er alla och tack för att ni ger mig sådan energi
att få utlopp för min kreativitet här inne.
Helena