Hej hej!
I helgen som var, fick jag en sådan längtan efter mina små älskade
barnbarn. Det var ju flera veckor sedan jag träffade dem.
Tänk att min stora dotter har två små egna barn och en sambo.
Det känns inte som det var längesedan hon min stora tjej, min förstfödda
dotter bodde hemma och var beroende av mig som mamma, medmänniska och kompis.
Jag trodde aldrig jag skulle klara av att leva utan henne här hemma.
Vi var alltid så tighta hon och jag.
Visst var det en stor sorg när hon flyttade, hur skulle hon klara sig och hur skulle jag klara mig utan henne?
Hon kom allt hem en sväng igen, men bara vetskapen att hon hade haft ett eget boende, där man skaffat egna rutiner gjorde att hon inte stannade hemma så länge.
När sedan stora kärleken kom som en bomb, då gick det fort.
Han blev stora tryggheten och de är som ett sammansvetsat par
som delar glädje och sorg med varann.
Idag finns jag här i bakgrunden. Jag litar på att min dotter har det bästa
man kan få i livet. Det gör att jag känner sig stark av vetskapen
att man inte har sin stora dotter boende hemma, men att hon har det bra.
Och dessa små underbara varelser som man skulle kunna äta upp för de är så otroligt
underbara.
-Mormor, mormor, kom så ska vi leka kurragömma, sa lille Milan när jag kom.
Så höll det på med olika lekar
innan jag och Doris åkte hem, nöjda och glada att ha fått lite barnbarnskärlek
påfyllt.
Var ju tvungen att plocka en bukett av deras egenodlade tulpaner som de drivit upp och stod
så fint i växthuset.
Tala om krispiga tulpaner..
Hörrni ha en bra kväll.
Kram Helena
