Innehåller annonslänkar till Oddmolly och Ellos
Hej!
Idag vill jag prata om hur man kan stötta någon i kris/sorg.
Vi kommer alla någongång i livet drabbas av egen sorg och närståendes sorg.
När livet snurrar på tänker man knappt att livet skulle kunna ta stopp
pga sjukdom, separation, närståendes sjukdom, död mm.
Men rätt vad det är, så kommer det närmare en själv än man någonsin trott.
Oftast hör man att det händer andra och man pratar om det och lider
med dem, men man gör inget mer.
När sorgen kommer närmare inpå ens egna vänner, då kan det bli svårt för en del att veta hur de skall vara och hur de skall närma sig den det gäller.
Jag har upplevt att många inte kan prata sorg/ kris, när det väl gäller.
Då skjuter man det gärna under mattan och hoppas att den det gäller
ändå hanterar det bra.
Man kanske tror att personen hör av sig om den behöver hjälp, men det kan jag säga
att är man i sorg, då blir hela kroppen förlamad, man tar sig inte för med något, kan knappt tänka.
Allt stannar man förmår inte att höra av sig, men man blir så tacksam för dem som hör av sig.
Det är precis som ordspråket säger
I Nöden prövas vännen
Att höra av sig till någon i sorg/kris kan verka otäckt för man vet inte
hur samtalet kommer gå, personen kanske bryter ihop fullständigt, och då vet man inte
hur man hanterar det. Men det har jag lärt mig att det viktigaste är ändå
att bara finnas där, lyssna krama, bekräfta vad du hör. Personen måste få sörja utan att höra
att tiden läker alla sår, det går snart över
Andra kanske inte visar något alls, men bär säkerligen på en sorg ändå.
En del skojjar om det de drabbas av, ja det finns alla varianter,
men det bästa man kan göra är ändå att höra av sig, erbjuda mat,
ta med personen på något, kan räcka med en promenad.
Nu under mitt sorgeår, har jag märkt tydligt vilka som hör av sig och vilka
som inte gör det. I vissa fall har jag verkligen blivit fövånad.
Men de som står mig absolut närmast har funnits vid min sida hela tiden
och de har förstått att sorgen inte tar slut på en månad, man ruskar inte av sig
svåra livshändelser, man lär sig hantera dem och bära dom mindre tungt
och de vännerna som förstått det kommer jag värna om och
vårda ömt.
Min blus är gammal men liknade finns
här med stor rea, liknande finns i
Denna bild är tagen i Oktober förra året, precis när katastrofen
var som störst.
Det är inte alltid det syns på utsidan hur man känner sig på insidan.
Igår var jag och kramade om en vän som jag vet lever i ett kaos just nu.
Bara att få krama och visa att jag bryr mig, kan säkerligen göra att personen
vet att vänner finns därute som tänker och bryr sig.
Min vän hade behov av att prata, berätta och fråga och jag gjorde så gott
jag kunde och jag tror det räcker långt, fast jag inte är någon expert.
Idag ska jag luncha med en nära anhörig som också lever i kris.
Olivia frågade precis hur ska man vara, vad får man fråga.
Som tonåring kan det säkerligen kännas svårt att veta hur man ska vara.
Hörrni ta hand och var rädda om varann.
Kram Helena
