Hejsan!
Idag när jag vaknat och skulle sätta mig med mitt nya magasin,
höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen.
En väns mamma har fått somna in
efter en tids sjukdom.
Jag har vetat om att det varit illa en tid och varit väldigt ledsen
över vad som drabbat alla i familjen.
Men när man får meddelandet att det är slut, så blir det en sorg
som är svår att bemästra.
Förstår att det måste vara så himla jobbigt att förlora sin
mamma, mormor/farmor, som alltid funnits till och
haft ett hjärta till alla. Hon levde verkligen för sin familj
och hade ju massor av år kvar, men ödet ville något annat.
Egentligen är ju döden lika vanlig som födseln av ett barn,
men då vill man ju att det skall gå till så, att man levt klart sitt
liv och det finns inget annat kvar. När döden sker, när det inte ska ske,
upptäcker man hur skört livet verkligen är
och hur rädda man skall vara om varann.
Det är först när döden drabbar en på nära håll som man får sig
sina tankeställare och det är väl tur att man stannar till
och tänker efter vad som är viktigt och vad som blir mindre viktigt.
Var på min medicinska yoga idag
och det var så skönt, men hade ändå svårt att inte tänka
på det som hänt.
Livet går vidare, men med en väldigt ödmjuk sinne,
att man skall vara rädda om varann.
Kram Helena
