Hur privat ska man vara, och hur mår alla egentligen?

Hej hej!

Solen skiner, men både igår och idag har vindarna varit kalla. Lite otippat, var inte beredd på de kalla vindarna, som gjorde att man helt plötsligt frös och en tröja åkte på.

Jag vet att många av er som läser här inne hos mig, känner det som att ni känner mig en smula, och så är det ju såklart.

Ibland lämnar man såklart en massa saker som är mer privata, som jag inte känner för att dela. Ni vet ju när jag skilde mig, då tog det drygt åtta månader innan jag berättade. Det var inte ens jag som skrev det inlägget, det var mina vänner som gjorde åt mig. Tänk så jobbigt det var då, men nu har det gått sex år sedan och jag kan säga att tiden läker ju alla sår.

Om jag bara vetat…

Just nu är det väldigt oroligt lite var stans, och jag undrar vad är det som händer?

Mår vi sämre just nu och vad beror det på, är det allt som hänt i och med pandemin, krig och ekonomi?

Eller är det att man blivit äldre och det händer mer som ex sjukdomar, otrohet, skilsmässor, livsleda, självmord, död, missbruk av både alkohol och droger mm

Det kanske är att det är mycket runt mig, eftersom man har det jobb man har och märker av det mer.

Jag känner i alla fall väldigt tydligt att det är mycket som händer just nu.

Hur är det hos er, är detta något ni märker av?

Hur gör man om man vet att någon är otrogen och man känner den andre som blir drabbad?

Hur tänker ni?

( jag gjorde så, att jag pratade med den som var otrogen och sa att den fick banne mig skärpa sig och berätta för sin partner, eller så skulle jag göra det)

Vad gör ni om ni vet att någon börjat med droger?

Vad gör ni om någon i er närhet mår så dåligt att den försöker ta sitt liv?

Jag är i alla fall en person som vill hjälpa allt jag kan, men ibland kan man verkligen känna sig otillräcklig, och det är ingen skön känsla.

Just nu lägger jag krut på många håll att få människor att få prata och jag lyssnar och försöka att få dem att se ljuset i tunneln.

Det är viktigt för mig att hjälpa till när jag kan, jag är inte den som stoppar huvudet i sanden och låta sådana saker bara vara.

Själv gick jag hos psykolog ett helt år efter min skilsmässa, och jag gick även och pratade när jag var utbränd.

Jag känner att man måste komma vidare, inte stanna i det gamla.

Samt för en tid sedan när jag kände att allt höll på att falla isär runt omkring mig.

Många av de jag känner har aldrig ens upplevt några bekymmer och jag brukar tänka att någon gång kommer de också få känna på sorg sjukdom och svek.

Hur vi hanterar allt detta beror på hur starkt KASAM vi har.

Jag känner en människa som har det starkaste KASAM man kan tänka, medans jag själv nog har ett lågt KASAM.

Där är vi väldigt olika och det är viktigt att förstå, särskilt när man ska vara ett stöd.

Ja ni hör vad funderingar och tankar som snurrar här just nu. Vad vill vi med våra liv, vi har ju bara ett, och det går fort fram.

Det jag kommit fram till, är att inte lägga energi på det som inte ger något tillbaka. Oärliga, falska och energikrävande människor behöver jag inte ha i mitt liv.

Oj vilket tungt inlägg det blev, men det är en reflektion, hur det är omkring mig just nu. Om jag fick önska något, så är det att människan inte skulle vara så himla egoistisk, och kanske tänka till innan den sårar en annan människa djupt.

Utan förstå att det är så många andra människor runtomkring som blir drabbade av vissa människors beteende.

Ta hjälp, när det behövs, varför inte må så bra man kan, när man kan ta hjälp.

Som sagt vi har bara ett liv

Hur tänker ni?

Kram Helena