Juldagen!
Den dagen som oftast är lite lugnare än julafton,
då man kan sitta lugnt och prata med varann kolla in sina klappar och bara ta det lugnt.
Alla måsten är över nu finns det tid att bara vara här och nu.
I år minns jag särskilt Juldagen för tio år sedan,
då jag var tvungen att plugga till en stor tenta jag skulle ha i början på Januari.
Det var min första termin på Sjuksköterskeprogrammet. Det var så spännande
och man hade lärt känna en massa nya vänner.
Bl.a. en tjej vars son också lekte med min systerson.
Hon skulle fira jul i Kao lak och hon var tvungen att ta med sig sina böcker
dit för att kunna plugga lite inför tentan.
Sitter som bäst på Juldagsmorgonen vid datorn och kollar in
Aftonbladet.
Det går en iskall kår genom hela kroppen när jag läser att det hänt någon typ av katastrof
av något som hette Tsunami i Kao lak.
Helt plötsligt går det absolut inte att plugga, tårarna sprutar och man undrar så hur
det gått för min klasskamrat och deras familj. Ringer min syster och sonen har ringt sin kompis
men det går inte fram någon signal på hans telefon och inte på någon annan i familjens telefoner heller.
Nu följde en mardrömstid där man satt som fastklistrad vid datorn för att följa hela händelseutvecklingen.
Tiden gick och vi visste ingenting, men till slut hittades en efter en i familjen, förutom
min klasskamrat och hennes ena barn
De var ett helt familjeband med farföräldrar, barn och barnbarn, sammanlagt nio personer.
Alla blev offer för den katastrofala vågen.
En fruktansvärd tid där jag tror hela Sverige kände eller visste någon
som gått åt i den katastrofala Tsunamin.
I morse låg jag och läste på Aftonbladet igen, där överlevande berättar sina historier
och man fattar inte att det överhuvudtaget blev någon som överlevde.
Jag sitter med tårar rinnande på mina kinder och tänker på alla överlevande som
miste flera nära familjemedlemmar och undrar hur de klarar att leva vidare.
Det måste ju bevisa att människan är stark, så otroligt stark som jag inte kunnat
ana att någon kunde vara, men tur är väl det, för hur skulle vi annars orka leva vidare.
Ibland är det viktigt med tid för eftertanke, idag var en sådan dag.
Jag önskar er alla en God Fortsättning och var rädda om varann.
Kram Helena
