Välkommen 2026

Hejsan!

Har ni överlevt nyår?
Det har vi – men lite trötta som man brukar vara på nyårsdagen. Nyårsafton spenderades först hemma i Rosa huset, där vi intog både ostron och havskräftor tillsammans med champagne, senare firade vi på Slottsgården i Vadstena, bara ett stenkast från P:s hus. Fem minuters promenad i festskor, eller kanske inte, det hade snöat, så festskorna åkte på när vi kom fram.

Kvällen var väldigt trevlig. Vi hamnade bredvid ett gäng glada firare och samspråkade som om vi känt varandra i åratal – älskar sådant. Fyra rätter serverades, med tillhörande vinpaket, och ja… allt smakade riktigt bra. Inget att klaga på.

Vi hann hem lagom till tolvslaget och skålade in det nya året via FaceTime med vänner. Funkar faktiskt förvånansvärt bra när man inte kan ses IRL – teknikens under ändå.

Tankar om 2026 då?
Ärligt talat – knappt hunnit tänka. 2025 gick så fort att det bara sa svisch. Är det så att åren verkligen springer snabbare ju äldre man blir, eller är det bara något man inbillar sig för att trösta sig själv?

2025 var året då jag fyllde 60. Ett tal jag våndades över mer än jag vill erkänna. Plötsligt började jag tänka pension, framtid och hur ska allt bli sen då? Men… det är ju faktiskt några år kvar. Och efter att ha fått privat pensionsrådgivning via mitt fackförbund, vilket var både nyttigt och lärorikt, så kom jag också på att det är ändå rätt kul att jobba.

Alltså, vad skulle jag annars göra? Jag är alldeles för social för att sitta hemma och “ta det lugnt”. Jag skulle behöva aktiviteter var och varannan dag för att inte klättra på väggarna.

Jag har också funderat mycket på bloggens vara eller icke vara. Varje gång jag tänker att “nä, nu lägger jag ner”, så slutar det ändå med att jag inte vill släppa den. Men är ni kvar här inne? Förr var ni så många, men sedan Instagram tog över har det blivit tystare här. För min del har både tiden och motivationen varit lite… sådär.

Någon årsresumé här på bloggen blir det inte i år. Jag har redan gjort två på Instagram för 2025, och det får faktiskt räcka. Är ni nyfikna – kika in där.

Och så var det det där med kroppen…
Jo tack, den påminner mig dagligen om att jag fyllt 60. Ryggen fortsätter bråka, särskilt efter mina jobbpass. Att vända och lyfta sövda patienter som inte kan hjälpa till själva är inget kroppen jublar över direkt. Jag gör så gott jag kan, men i slutet av passen kan jag knappt röra mig – och då är den dagen i princip förbrukad.

Jag har testat testosteron, men nja… ingen mirakelkur direkt. Får nog ta ett nytt snack med min gynekolog. Hälsporren lever sitt eget liv – just nu verkar den faktiskt vara på reträtt, tack och lov.

Sedan har vi glaskroppsavlossningen. Små prickar och suddiga grejer som flyter runt framför ögonen och gör bilkörning i mörker till en mindre angenäm upplevelse. Hörseln har också blivit sämre, så nästa projekt blir att ställa mig i kö hos audiologen – där väntetiden är ungefär lika lång som ett mindre livsprojekt.

Glömsk och förvirrad? Jodå, det ingår tydligen också i paketet. På toppen av det har jag fått medicin för höga blodfetter och fått veta att jag är prediabetiker. Så nu checkar jag av fler och fler riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar.

Mycket grönsaker, mindre snabba kolhydrater och ett tappert försök till bättre vanor. Vågen pekar sakta nedåt – väldigt sakta – men åt rätt håll i alla fall.

Så ja… 60 är inget för veklingar. Men jag kämpar på. Ska försöka motivera mig att börja styrketräna i år, så nu har jag tagit en del av mina friskvårdspengar till att gå till ett gym i närheten där jag bor, så kanske jag kan få till det. Men gissar att många tänker som jag.

Hur går era tankar om 2025 och om det nya 2026?

Kram på er

Helena