Men hur svårt kan det vara? Det ser ju så himla lätt och skönt ut. Igår drog vi upp till Ånnaboda. Vi skulle testa mina nya längdskidor. Jag har ju inte åkt längd sen jag var typ tolv år och hade bindningar som satt fast bakom skon. De där träliga bindningarna som alltid lossnade så fort man åkt en bit. Har aldrig stått på skidor med dagens bindningar. Vädret var så fantastiskt som en vacker vinterdag ska vara. Utrustningen var klar och solglasögonen på, kan ju inte bli bättre. Men den där detaljen att jag inte stått på längdskidor på så länge visade sig inte vara så lätt som jag trodde. Ramlade nästan direkt och slog i svanskotan. Aj aj vilken smäll det blev. Jag hade valt att vi skulle åka runt Ånnabodasjön, för jag tyckte inte det är så backigt där, men jag ångrade mig, när jag insåg att jag inte hade någon balans och inte visste hur man bromsade eller tar sig upp för backar (tänk småbackar).
Spåret vi valde var 2,5 km och jag kan säga att det tog nog hela slingan innan jag hade balans och då hade jag hunnit ramla totalt 5 ggr och slagit i svanskotan alla gånger. Hade ingen aning att det skulle vara några problem att hitta balansen, så jag blev lite chockad måste jag säga. Nästa gång vill jag prova på en golfbana där de gjort skidspår, så jag får öva på balansen.
Värken i höften liksom försvann och smärtan i svanskotan tog över så nu kan jag inte sitta, vilket jag inte kunnat på flera dagar då höften också smärtat när jag suttit. Vaknade till ännu en solig dag, vilket är väldigt passande då det ska bli utekalas för en liten femåring.
Hej! Jag måste berätta för en när vi var i Lofsdalen, då hade vi möjlighet att få träffa Nicole och hennes kille Erik och deras Huskyhundar. Vi hade bokat in oss på att åka hundspann. Jag har aldrig åkt hundspann så detta skulle bli så spännande. Dock var jag lite för dåligt klädd, hade alldeles för kalla stövlar och hade ingen tjocktröja på mig under jackan, så jag frös nästan från start.
Men nu till Nickole och Erik som driver Lofsdalens hundspann och kenneln Raxeria.se. De bor i ett litet hus vid Glötesjön innnan man kommer till Lofsdalen. En riktig idyll. De kom hit från Stockholm för att hänge sig för sina hundar och när Lofsdalens kommun undrade om de inte ville börja köra hundspann åt turister funderade de inte särskilt länge och de är verkligen uppbokade,så vill man åka hundspann så måste man boka i tid. Vilken upplevelse man får av dem. De berättar ingående hur hundarna fungerar och vad de äter för mat mm. Sedan fick vi vara med och ta på selarna på hundarna. Jag har alltid haft respekt för huskys, tycker de ser lite läskiga ut, nästan som vargar, men jag tyckte inte att jag kunde fega ur, jag har ju för sjutton hund själv. Selarna var trånga och hundarna hade riktigt tjocka pälsar, så det var lite svårt att få på dem, men det var som hundarna hjälpte till att få på dem, de älskar att springa. Så det gällde att inte öppna dörren så hundarna kunde smita, för då skulle de springa sin väg.
Vi skulle ha nio hundar som skulle dra oss och de hade olika positioner, närmast släden fick de starkaste muskelpaketen stå. Längst fram stod ledarhundarna som var både snabba och smartra och de tog emot Nicoles order. När hon ropade nej höger, nu vänster och de gjorde precis som hon sa, om det inte var så att de tyckte att hon valde helt galen väg, då visade dom att nej, vi vill springa här istället. Släden hade tre olika bromsanordningar för att säkerhetsställa färden för oss som satt på. För huskyhhundar slutar inte springa om man skulle välta, de slutar bara springa om de inte har lust att springa mer.
Nicole och Erik.
Katarina tyckte Nicole såg ut som en isprinsessa,
men det första jag tänkte på var att hon såg ut som Pocahontas. Vacker som få iallafall, både inifrån och ut.
Jag som var lite skeptisk till hundarnas farlighet, fick ta på Aska som var en väldigt tillgiven och snäll hund.
Pussas ville hon också.
När jag skulle sätta fast Aska, tyckte jag det var märkligt att det bara var ett snöre med en liten boll som skulle sättas i en ögla, hur sjutton skulle detta hålla, men Erik sa att det skulle vara så.
Det tog en stund att få på alla hundar sina selar och få ut dem i på rätt plats
Katarina var helt tagen av denna upplevelse,hon skulle nog kunna tagit med sig alla hundar hem.
Inte så lätt att få en supereggad husky att hamna på rätt plats.
Nu sitter vi startklara och Nicole, behöver bara släppa på alla bromsar, så kommer de börja springa
Det hade blåst och snöat så alla spår på isen hade blåst igen, så det var lite trögt för hhundarna att dra oss fram i den djupa snön. Jag tyckte allt lite synd om dem, men Nicole hävdade att så länge de sprang så tyckte de att det var roligt.
Ibland fastnade vi, då fick vi hjälpa till att gunga loss oss och så fort vi var loss så sprang vi igen
När vi åkt färdigt och lossat alla hundar, så fick vi gå in i den uppvärmda tipi tält och dricka varmt, och det kan jag säga att jag behövde, för min ena fot hade känseln försvunnit i.
Här har vi en gruppbild vid en söt fjällstuga som de hade på tomten. Jag Tina UlricaKatarinaoch Helena
Den här vyn ser de varenda dag och när vi frågat hur de gör med alla hundar om de skall pka på semester någongång så blev svaret att de inte behövde någon semester då de levde i sin dröm.
Ser ni kärleken mellan lilla valpen Neira och Erik. Neira hade precis rymt ut från lekhagen, men hamnade tillslut i husses trygga famn. När vi sagt hej då till alla hundar och tackat Nicole och Erik för en fantastisk upplevelse och önskat dem lycka till, så satte vi oss i bilen och åkte de ca åtta timmarna i bil för att komma hem till ett snöfattigt Örebro.
Så vill ni ha en riktig upplevesle så tycker jag absolut att ni ska kolla in deras hemsida, för jag ser att de har några tider kvar under sportlovet.
Kan säga att jag är en slagen hjälte idag, musten har fullkomligt gått ur mig. Först två tuffa arbetspass, sedan tre dagar med fjälluft, vin. skratt och dåligt med sömn. Man brukar bli helt slut av fjälluft och en massa roligheter. Sömntimmarna är lätträknade och natten som var blev inte många heller då Doris fick för sig att toksnarka och få någon typ av andningskramp, så idag när jag kom hem från jobbet gick musten ur helt och hållet, orkade verkligen inte ett dugg. Roligeternas baksmälla, kan jag gissa.
När man väl kommer till fjällen vill man ju gärna ha sol, det fick vi inte uppleva förutom en fantastisk morgon sista dagen, men kolla på bilderna, för det var något fantastiskt ljusfenomen över sjön i Lofsdalen, det var som att ljuset uppenbarade sig just över sjön, nästan som en religös uppenbarelse.
Jag fachineras verkligen av hur mycket naturen, kan bjuda på. Detta var verkligen magi, skulle kunna stått och kollat på denna utsikt hur länge som helst. Förstår att det måste vara väldigt vackert en solig dag, men jag måste ändå säga att dessa mulna dagar har verkligen gett utlopp att få känna magi fast inte solen skiner.
Ikväll blir det att gå till sängs tidigt och i morgon måste jag få sova ut. Skulle åkte till Romme med mina kollegor, men jag har fått backa på det, det funkar inte, jag måste vila.
